.. jag saknar faktiskt att logga in här och skriva om mina dagar, mina åsikter och upplevelser. Jag saknar att klicka mig in här och skriva "dagens ridpass" eller "Flechen idag" i rubriksfältet. Jag saknar det mer än jag kan beskriva för er endast med ord. Men efter att jag förlorade honom har det bara känts så himla fel att skriva någontin här över huvudtaget. För jag kommer aldrig någonsin kunna uppdatera här på samma sätt igen, jag kommer aldrig ha samma glöd igen, för jag kommer aldrig någonsin älska en häst igen så som jag älskade honom. Jag kommer aldrig brinna för att just en speciell häst på samma sätt eller ens i närheten av vad jag gjorde för honom. Han var verkligen hela mitt liv, jag har insett det nu. Allting kretsade runt honom och han var kungen i min vardag, min allra bästa vän, min prins som jag offrade allt för.

 

Men hur tugnt det än har varit och hur många dygn (166 för o va exakt...) det än har tagit, har jag ändå början inse att jag faktiskt måste gå vidare även om hjärtat skriker nej. Han kommer alltid att vara det allra viktigaste i min värld och mitt hjärta kommer alltid att tillhöra honom. Men mitt liv måste ändå gå vidare, även om det är hemskt att leva det utan honom vid min sida så måste jag börja tänka framåt.

 

Men jag saknar honom, jag saknar honom så jävla mycket och jag gråter mig fortfarande till sömns många kvällar. Jag har fortfarande svårt att kolla på bilder på honom då det skär i hjärtat på mig, har svårt att älska andra hästar då ingen nånsin kommer bli lika bra som han.Tårarna sprutar när jag sitter och skriver detta inlägg då jag fortfrande har svårt att prata om honom utan att tappa greppet. Men allt han gav mig, alla minnen, alla känslor, alla stunder jag fick spendera med honom, det är de som får mig att orka leva vidare, att blicka framåt hur ont det än gör. Jag vet att tack vare honom kommer jag att orka leva ett bra liv, orka kämpa för det jag vill och så småningom också bli lika stark som jag en gång var.

 

Han är min hjälte, trots att han inte längre finns vid min sida så lever han med mig varje sekund och jag tänker leva mitt liv till fullo för jag vet att han inte hade velat att jag gav upp. Så jag ska leva mitt liv, för hans skull ♥

 

Jag ska även försöka hålla igång bloggen lite igen, för det är Flechens blogg precis lika mycket som min eller Beckas, och därför förtjänar den att hållas vid liv som förr. Men min livssituation har förändrats väldigt mycket sedan jag senast var inne här och bloggen kommer aldrig någonsin bil som förut, men jag ska iallafall försöka, jag ska ge det en sista chans, se om det fungerar. Så räkna med att höra av mig om inte allt för länge igen!

 

 

Jag saknar dig så jävla mycket, vet inte vad jag ska ta mig till. Klarar inte att hålla känslorna tillbaka längre, klarar inte att stänga inne dom. Vardagen flyter på men helt utan glädje, hela det här året har börjat i katastrof och jag orkar helt enkelt inte mer nu. Jag klarar inte av det längre. 

 

Jag vill bara få tillbaka mitt gamla jag, mitt gamla liv. Då jag hade Flechen vid min sida och var stark nog att klara av vad som helst. Nu känns allt bara 100 gånger jobbigare än det hade varit då. Jag saknar honom så jävla mycket, tårarna slutar aldrig rinna och smärtan växer sig bara större och större.

 

Jag klarar inte att möta denna världen ensam, jag behöver dig vid min sida min underbara vän..♥

 

 

Hade verkligen grymma planer för det här året, allt skulle blivit så grymt bra..

Jag och Flechen skulle verkligen komma ut på tävlingsbanorna på riktigt, debutera 1.10 ihop och framför allt ha ett extremt roligt och lärorikt år ihop. Vi skulle till och med startat en dressyrtävling ihop.. Jag skulle börja tävla Bonny på riktigt, komma ut på lite större tävlingar och verkligen utvecklas som ryttare. Jag skulle åkt en månad till Irland för att jobba och ha riktigt roligt. Skulle tagit hästskötarexamen och tagit studenten för att sedan komma direkt ut i hästvärlden och jobba.

 

Men 2013 blev verkligen inte det år det skulle bli.. Jag förlorade den jag älskade allra mest, har sett vänner förlora dem de älskade mest. Tappat glädjen och gnistan för hästsporten överlag men framförallt tappat bort mig själv. Alla de planer och förväntningar jag hade detta året kraschades sönder totalt den där hemska lördagförmiddagen för fyra veckor sedan. Jag vet inte vad jag ska ta mig till utan min bättre hälft här hos mig. Jag vet inte hur jag nånsin kommer ta mig upp ur den här gropen som blir djupare för varje dag..

Jag vet inte om jag nånsin vill komma tillbaka till hästvärlden igen, om jag någonsin kommer att kunna älska det igen. För just nu känns det inte så, men samtidigt saknar jag det så himla mycket, men ändå klarar jag inte av det..

 

2013 blev verkligen inte som planerat och framförallt inte det bra år det skulle bli...

 

Kan inte skratta, kan inte le

Det här kunde ingen förutse

Att du är borta från denna jord,

gör att jag inte får fram några ord.

Jag vill bara ha dig nära, nära hos mig,

Känna dina andetag, mot min kind.

 

Du var den som gav mig tröst

när jag inte hade någon röst,

Du var den som gjorde livet meningsfult.

Jag kan inte förstå

döden är lätt men å så rå

Jag kan inte förstå

hela världen är nu grå

 

Nu är du borta min bästa vän

men jag hoppas vi kan ses igen

Tack för alla minnen du gav mig,

jag glömmer aldrig stunderna med dig.

 

hela världen är nu grå.

 

Ängarna är dina vänner nu,

ja ängarna är dina vänner nu..

 

 

Tack Anna, den beskriver verkligen hur jag känner mig just nu.

 

Har den senaste veckan försökt klura ut vilka bilder på Flechen som jag ska skriva ut i stort format och hänga upp på mitt rum. Men jag älskar så himla många av bilderna att jag bara inte kan bestämma mig för vilka jag ska använda. Har stirrat mig blind på bilderna de senaste dagarna utan att komma fram till nått vettigt.

Vill ni hjälpa mig och säga vilka ni tycker är finast och borde få hänga på väggarna i mitt rum? vore guld värt!

Rösta på 4-5 stycken eller nått :)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna bild är den enda jag kan med säkerhet kan säga kommer att hänga på mitt rum inom kort!

 

 

Allt går upp och ner i dalar just nu. Men efter att ha känt mig lite lite bättre om så bara för en stund igår så slog jag i botten idag igen. Alla har firat alla hjärtans dag med dem de älskar allra mest. Och det ända jag gjort idag är att ligga i sängen och önska, så jävla mkt, att jag var en utav dom som kunde träffa den jag älskar allra mest bara en sista gång..

 

Att spendera alla hjärtans dag i tårar är väl inte det mest optimala sättet, men vad ska man göra när den man älskar mest inte längre finns kvar? Eftersom jag inte kunnat spendera denna dag med honom har jag spenderat den i min ensamhet, för det finns ingen som jag älskar lika mycket som honom..♥

 

Jag saknar dig så jävla mycket, vet inte vad vem jag är längre eller vad jag ska ta mig till utan dig..

 

 

 

Jag vet inte hur många gånger jag hört de senaste dagarna att det kommer att bli lättare med tiden. Att jag kommer lära mig att leva med den här enorma smärtan i mitt bröst, att vändpunkten snart kommer, att det bara är att härda ut. Men jag tror dom inte, det gör bara ondare för varje dag som går. Det är faktiskt riktigt olidligt att leva med och den mesta tiden har jag ingen aning om vad jag ska ta mig till då det överväldigar mig på nytt om och om igen..

 

Jag försöker att ta mig samman, att låtsas att jag är starkre än jag egentligen är. För att ge skenet av att jag blir bättre, att jag kommer ta mig upp från det här. Men sanningen är den att jag sjunker längre och längre ner. Men jag behåller sorgen för mig själv istället.

 

Men det allra värsta är att jag saknar mitt gamla jag, mitt gamla liv. Så som det var innan, med glädjen och kärleken till hästarna.. Jag saknar gnistan och glädjen. Jag saknar att verkligen älska hästarna och brinna för det till 100%. Jag var istallet idag, eller igår blir det väl om man kollar klockan, hjälpte Erica att fixa iordning hästar och kollade när hon tränade. Men jag ser inte längre någon glädje i att vistas i stallet, det för bara ont, alldeles för ont. Kom på mig själv med att stänga av och slå på autopiloten, gjorde allt jag förväntades göra men kände inte riktigt att jag var där, och när jag väl var där gjorde det så ont i mig att ens titta på en annan häst att jag automatiskt stängde av igen.. Tittade allt som allt på 5 hoppträningar och inte en enda gång tänkte jag tanken att jag också vill vara med, att jag också vill hoppa..

 

Visst jag saknar det så att det gör ont i hela kroppen, jag hatar mig själv för att jag inte längre ser någon glädje i det. Men det är så det är. Jag har levt för hästarna i 13 år och de senaste 3 åren har jag levt för Flechen och gjort allt för honom. Han gav mig så mycket glädje och kärlek, men nu när han är borta ser jag ingen varken glädje eller kärlek till någon annan häst än honom. Och om jag inte tycker att det är roligt längre utan bara tycker att det gör ont, då finns det faktiskt ingen mening med att tvinga sig själv heller..

 

Egentligen vet jag inte ens varför jag öppnade det här inlägget och skrev rubriken. Jag vet inte varför jag gick upp i morse. Varför jag har genomlidit en dag i skolan där allt rullat på som vanligt. För ingenting är som vanligt och kommer aldrig någonsin att bli det igen.

 

Varför jag skriver det här är för att jag känner att jag verkligen måste få ur mig någonting, till någon som inte försöker peppa mig till att må bättre just i skrivandets stund. För även om ingen inser det, så gör jag det. Jag kommer aldrig någonsin att må bättre igen. Det finns inte en möjlighet till att jag nånsin kommer sluta känna som jag gör just nu. Trasig och ensam. Det är bara någonting jag kommer få lära mig att leva med, med tiden.. Om detta publiceras så småning om vet jag inte ännu, just nu behöver jag bara få ur mig lite av det jag bär omkring på hela dagarna men även nätterna.

 

Det kanske inte framgick tillräckligt tydligt hur starkt band jag hade till Fleche, hur mycket jag älskade och såg upp till honom. Jag antar att jag inte själv riktigt insett hur stor del av mig han faktiskt var. Han var självklarheten i vardagen, klippan som alltid fanns där att luta sig mot. Den enda som kunde trösta mig när jag var ledsen och den enda som verkligen förstod mig fullt ut. Jag trodde aldrig att det skulle komma en dag när vi inte längre kunde vara tillsammans, framförallt inte att det skulle ske såhär..

 

Men allting har förändrats, jag förlorade min allra bästa vän genom tiderna. Jag har aldrig någonsin känt en sån tillit och tillhörighet som jag gjorde med honom. Vi hörde ihop, han, jag och Sanna. Vi var ett team som var ämnat för varandra, det kändes verkligen så. Med hjälp av honom var jag stark. tack vare honom hade jag styrkan att stå på egna ben och stå upp för det jag tyckte och tänkte. Tack vare honom klarade jag av smäll efter smäll, för han fanns alltid där och hjälpte mig resa mig igen.

Men den Hanna som ni fått lära känna genom den här bloggen finns inte längre kvar här. Glädjen är borta, självsäkertheten är borta, envisheten och allt det som fick mig att vara mig. Det känns som om jag inte bara förlorat min bästa vän, utan även mig själv. Känner inte igen mig själv längre, inte alls..

 

Hur ont det än gör att gå upp varje morgon, att se alla andra fortsätta med vardagen som om ingenting hänt. Så är jag på ett befängt sätt glad att smärtan finns där. För just nu är den det enda konkreta jag har kvar av honom.

 

Det går inte beskriva med ord hur mycket jag saknar honom, allt med honom. Han var den mest barnsliga och fjantigaste hästen jag någonsin träffat, Efter att ha bott i samma hage varje dag i över 5 år var han fortfarande livrädd när han va tvungen att gå förbi verkstaden, som han gjort minst två gånger om dagen sen han flyttade dit. Att en stubbe eller sten kan äta upp små hästar som honom fick jag också lära mig ganska snabbt. Men det är också dessa små olater som jag saknar mest. Jag hade gjort vad som helst för att få honom på mina tår ännu en gång när han blir rädd för verkstaden..

Han var en riktig fjant, det är bara att medge. Men han hade någonting som ingen annan har. Hans goda hjärta och personlighet. Han var den mest personliga häst jag någonsin träffat på genom alla mina år med hästarna. Men framförallt så hade han ett hjärta av guld. Ingen annan häst har ställt upp så för mig i alla tänkbara situationer som han alltid gjorde, no matter what. Han ville alltid göra det rätta, med vissa egna initiativ, och det var det jag verkligen fastnade för hos honom. Det och hans inställning till livet, till allt han gjorde..

 

Han lärde mig så otroligt mycket dessa åren och det är jag evigt tacksam för. Utan honom hade jag aldrig någonsin fått uppleva alla dessa underbara minnen som vi har ihop. Han fick mig att inse vad riktig vänskap är.
Men nu när han inte längre finns här med mig är jag vilse. Jag vet inte längre hur jag ska bära mig åt för att klara vardagen eller hur jag ska orka med någonting alls.

 

Det ända jag vet är att jag älskar honom, mer och mer för varje dag som går. Och det kommer jag alltid att göra, genom alla tider kommer han att vara den som äger hela mitt hjärta. Jag kommer aldrig någonsin älska någon igen, så som jag älskar honom ♥

 

Jag saknar dig, min allra bästa vän. Du var mitt allt, min stolpe i livet som alltid fanns där. Nu när du är borta vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag saknar dig så otoligt mycket. Du kommer alltid att vara min bästa vän, ingen kommer någonsin ta din plats. Jag kommer aldrig älska någon igen, så som jag älskar dig..♥

 

Utan dig finns det ingen mening med livet.. Varför ska jag gå upp på morgonen när inte du finns där? Varför ska jag äta när inte du kan? Varför ska jag sova när du aldrig kommer vakna igen? Varför ska jag vara i stallet när du inte längre finns där? Varför ska jag rida när jag aldrig mer får sitta på din rygg? Varför ska jag älska en häst igen när det inte kan vara du? Jag saknar dig så jävla mycket, mer och mer för varje dag som går.

 

Var i stallet igår men såg ingen mening med det, det gjorde bara så fruktansvärt ont.. Vad jag än gör finns han alltid i mina tankar och jag klarar inte att hålla tillbaka tårarna. Jag saknar dig min älskade vän, jag ser ingen mening med någonting när inte du finns här med mig..

 

Men jag ska försöka, för hans skull. Jag ska försöka att ge hästarna och stallet en chans till. Trots att jag verkligen inte vill.. Men han förtjänar det, så jag ska göra det för hans skull. Inte nu, inte imorgon men så småning om måste jag tvinga mig själv att försöka. Men i dagsläget vet jag inte ens varför jag sitter här i skolan, eller varför jag gick upp imorse..

 

Ingenting är sig likt utan dig, jag saknar dig av hela mitt hjärta. Du kommer alltid att vara min allra bästa vän..♥

 

Det är allt jag känner just nu, tomhet. Fleche var min bästa vän. Han var den som alltid fanns där för mig när ingen annan gjorde det. Den som gjorde skillnaden i mitt liv. Han som fick mig att orka gå upp på morgonen och ta tag i dagen för jag visste att jag skulle få åka till honom senare på eftermiddagen. Att veta att han alltid fanns där gjorde livet värt alla besvär.

 

Men nu när han så hastigt rycktes ifrån oss är allt jag kan känna tomhet. Det känns som om någon slitit ut mitt hjärta och lämnat ett tomrum kvar. Jag kan inte sova, då jag upplever olyckan om och om igen. Orkar inte prata med någon annan än mina allra närmaste vänner och knappt det.

 

Som ni säkert förstår ligger bloggen längst ner på alla listor just nu. Jag försöker bara att klara mig igenom nuet, och det är svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Just nu vill jag aldrig så mycket som se en häst igen, om det inte kan vara han. Vet inte om jag nånsin kommer ta upp hästarna igen efter det här, det känns iaf inte så..

Har inget mer att säga, än att denna blogg kommer att eka tom från mig.

 

 

Tjohej på er allesammans!

 

Har haft fullt upp även idag och sätter mig först nu vid datan för dagen. Hade lite släktingar som bodde över här inatt och idag har mamma fyllt år så har firat och käkat lite tårta och sånt på förmiddagen innan jag begav mig till stallet. Möttes dock av väldigt tråkiga nyheter när jag kom dit, alla tankar ligger idag hos min underbara vän Rebecca!♥

 

Red bort barbacka till stubben för att rensa tankarna lite och bara leva i nuet för en liten stund vilket var helt underbart. Till en början skötte sig Flechen riktigt bra och var så himla fin. Snön där låg helt orörd så han fick ta i ordentligt och fick världens härligaste galopp! Sen fick han lite snespel och dampade en bra stund och efter det slutade bromsen helt att fungera :P Men just idag kunde jag inte annat än att skratta åt honom när han slängde sig fram och tillbaka, stack med mig och var allmänt dryg. För han var så himla lycklig och efter omständigheterna så var jag bara så extremt lycklig över att han mådde bra och vad glad att jag inte kunde bli det minsta sur på honom! ♥

 

 

Här kommer några av dagens favoritbilder!

 

 

Kom precis hem och är helt lycklig och sprallig! Har haft en grymt bra dag eller iallafall eftermiddag och kväll. Som ni vet sedan innan så har jag spenderat mina torsdagseftermiddagar ute hos Erica och jobbat på mitt projektarbete men nu det senaste har det varit så himla mycket med Irlandspraktiken att vi har varit tvugna att använda torsdagarna för att det är ända tiden som alla kan tyvärr. Men nu när allt nästan är färdigt för resan så kunde jag äntligen få en vanlig torsdag igen. Så vid halv tre snåret hoppade jag på bussen mot Sjövik och Erica för att tillbringa eftermiddagen där! :D

 

Red två hästar åt Erica då hon var lite krasslig plus att hon hade massa bokföring att göra så hon han inte riktigt med stallet idag. Trimmade båda i ridhuset, två väldigt olika hästar. Den ena är rätt loj och måste ha mycket ben och framåt anda för att komma upp så mycket som möjligt i formen. Och den andra var super duper pigg och är jätte känslig så då måste man verkligen använda så små hjälper som möjligt för att hon inte skulle flyga i luften.

Men jag tyckte att båda gick helt okej idag faktiskt, i slutet släppte båda två och dom är väldigt trevliga att rida (det är alla Ericas hästar då dom är så sjukt välridna) när dom släpper igenom. Helt okej nöjd med dom ridpassen :)

 

Sist men inte minst var ju lilla Flechen som också ville ha motion för dagen! Vi har en gammal sommarhage som vi får rida i på vintern men det är ingen som gjort det innan mig idag så det låg 50cm orörd pudersnö där. Blev massa bus barbacka på termotäcke, precis som vi vill ha det jag och min prins ♥ Bästa på länge!

 

Hur jobbiga dagar jag än må ha vissa dagar så finns det alltid en sak som kan få mig på bättre humör. En snögalopp på världens bästa häst med härligt sällskap. Det finns nog faktiskt ingenting som går upp mot det!

 

Fleche Gallant, min prins ♥