Ge aldrig upp

2013-01-25 @ 12:44:00 | Hanna • Åsikter | © DailyHorses 2013
Jag tror att ett utav de allra största stegen mot framgång är att verkligen aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, ge upp! Enligt egna erfarenheter vet jag att med en riktigt grym envishet så kan man komma så grymt mycket längre än vad man trodde från början!
 
Jag som person är väldigt envis och jag ger mig näst intill aldrig när jag väl har bestämt mig för någonting. Det kan vara både i vardagen som med en uppgift i skolan eller en övning när jag rider. Lika så kan det vara drömmar och visioner inför framtiden. Jag ger mig inte förens det är perfekt och exakt så som jag tänkt mig från början. Vissa saker kommer att ta hela livet men jag kommer heller aldrig att ge upp dem utan fortsätta att jobba mot dem så länge jag bara kan och på så sätt hela tiden komma lite närmare slutmålet.
 
Många anser att detta ibland kan vara en dålig egenskap, att man gör sig själv  besviken när man inte lyckas eller att man istället blir tjurskallig när det inte går som an tänkt sig. Men jag tycker verkligen inte att detta hänger ihop över huvudtaget! Jag tror på att om man vill en viss sak tillräckligt mycket och siktar högt som sjutton så kommer man alltid att komma lite längre än vad någon tidigare trott. Jag tycker inte heller att tjurskalligheten har någonting med envisheten och målmedvetenheten att göra, det är en helt annan fråga om hur man är som person om man blir tjurskallig eller inte. Och det kanske man kan bli på vägen, men fortsätter man att jobba sig igenom det, vilket jag tror alla kan, så kommer man tillslut att komma ut med bättre resultat än man räknat med.
 
När jag skrev mitt personliga brev till min värdfamilj på Irland tyckte många att jag skulle ta bort meningen där jag beskrev mig själv som en envis person som inte gav upp förens jag lyckats med mina uppgifter. Det slutade i en hel del långa disskusioner där de tyckte att det lät och kunde uppfattas negativt. Men jag själv kan faktiskt inte se någonting negativt alls med det om jag ska bara helt ärlig. Jag ser det som en bra egenskap, inte en negativ.
 
Detta tror jag är någonting som många faktiskt borde tänka igenom. För jag vet att många som sitter och rider som säger att "det här går inte" eller " jag klarar inte det här". Men jag tror verkligen inte på det. Jag tror att alla kan om dom bara vill tillräckligt mycket och är tillrävkligt envisa istället för att ge sig.
 
"Sikta mot Stjärnorna så når du alltid minst till trädtopparna"
 
Detta citat har jag alltid med mig i bakhuvudet, även om jag inte säger mina mål och visioner högt eller inför andra så har jag dem alltid själv med mig. Med högsta sannorlighet kommer jag aldrig att komma så långt. Men genom att ha satt målet, och kämpa mot det varje dag, vara envis och aldrig ge upp, så kanske det en dag kan bli vekrlighet!
 
Såg denna bilden på facebook häromdagen och tyckte att den var så himla bra. Fast man tillbörjan tror att det är helt omöjligt, men när man väl är en bit på vägen upptäcker man att det kanske kan gå. Och när man väl har bestämt sig så tror jag att det bara är envisheten och viljan som sätter stopp!
 
 

Idétorka?

2013-01-17 @ 11:10:00 | Hanna • Åsikter | © DailyHorses 2013
Många skriver ofta på sina bloggar att de inte kommer på någonting att skriva om och att de inte vet vad som uppskattas att man tar upp. Jag tror inte det är idéerna som är problemen i mitt fall. Utan snarare att jag ska kunna sätta ord på mina tankar och känslor som är det jobbigaste. Men nu när vi haft bloggen i nästan två år så har man hittat sina små knep för att få fingrarna att flyga över tangentbordet.
 
Jag kom på när jag satt i skolan på rasterna grymma idéer att skriva om och satt då i skolan och skrev så fort jag fick rast. Men det var inte riktigt ett vinnande koncept men för min del så tror jag att jag behövde verkligen sitta på en stol med datan framför mig för att kunna skriva de bästa inläggen. Hemma sitter jag allt som oftast i sängen men en film på samtidigt eller som är pausad under tiden jag bloggar vilket gör att jag stressar iväg med inläggen utan egentligen lägga ordentligt med tid på dem.
 
Så numera sitter jag iofs fortfarande i sängen eftersom jag inte har något skrivbord på mitt rum. Men istället så kryssar jag ner allt annat på datorn och lägger all fokus på det jag skriver till bloggen. Gärna med riktigt bra musik strömmande ut ur högtalarna samtidigt. Det är då jag verkligen kan skriva som bäst och koncentrera mig på mina egna tankar och känslor för att få ner det på bästa sätt med ord.
 
Någonting som även får mig att få motivationen att ha så mycket nya och fräscha bilder och filmer som möjligt hela tiden. Inte bara den klassiska öronbilden när man rider utan riktiga bilder eller filmer när man rider. Det gör för min egen skull bloggen mer levande och roligare att återvända till varje dag. Nu har det blivit väldigt dåligt med det den sista tiden, men till helgen ska jag försöka få till en photoshoot så att det änligen kan bli lite liv här igen! :)
 
Vad har ni för knep för att få idéerna att komma och hur skriver ni era bästa inlägg?
 
En av de abslout bästa bilderna jag har på mig och monster Flechen ♥
 

En stor förebild

2013-01-15 @ 09:57:00 | Hanna • Åsikter | © DailyHorses 2013
Jag har tidigare skrivit om olika förebilder som jag har i min vardag. Jag valde då medvetet att ta med de förebilder som jag själv har ett band till och känner, så som mina underbara tränare och folk som dagligen inspirerar mig.Även stjärnorna inom ridsporten så som Roffe och Marcus Ehning har nämnts otaliga gånger. Men när jag igårkväll satt och tittade på idrottsgalan kom jag på mig själv med en tanke som jag vet alltid har funnits där men som aldrig tidigare har kommit ut i ord.
 
Om jag ska vara helt ärlig mot er så kan jag faktiskt här idag erkänna att min allra största förebild, är en tjej som håller på med en helt annan sport än den jag utövar dagligen. Men hon har alltid varit, genom alla år, en enorm förebild för mig och kommer antagligen alltid att vara det. Jag pratar naturligtvis om Anja Pärson!
 
Det är någonting visst hos den tjejen som är svårt att sätta ord på. Men det jag ser upp till hos henne som person är att hon aldrig någonsin ger upp. Det spelar ingen roll hur hårt hon faller, för nästa dag står hon upp på dom där skidorna igen hur blå hon är kan tänkas vara. Jag kommer aldrig att glömma den där hemska krachen när hon flög nästan 100m för att sedan krashlanda. Alla höll andan tills snömolnet lagt sig. Jag själv var övertygad om att hon var död. Men två dagar senare stod hon där igen, i startbåset, redo för ännu en kamp mot klockan. Och trots skador och smärta gjorde hon ett fantastiskt åk och tog sig upp på pallen! Det är helt sjukt hur beundransvärd den kvinnan är!
 
När hon väl har satt upp sitt mål så går hon in för det till 310% och jag tror också att det var det som gjorde att hon kunde prestera alla dessa tävlingar. Jag beundrar verkligen den envishet hon visade upp så fort hon ställde sig på ett par skidor visste hon att om hon satte åket så som hon plannerat så skulle hon ta hem det.
 
Jag har även själv träffat Anja, och trots alla sina bragder och segrar var hon så extremt ödmjuk och trevlig. Trots att laget väntade tog hon sig tiden att stanna skriva autografer och prata med en 14 årig tjej. Sedan dess har hon utan tvekan varit mitt allra största förebild.
 
Hon besitter alla de kreterier som jag tycker är viktigast och själv vill uppnå, ödmjukheten, snällheten, beslutsamheten, jordnära, men framför allt det som har tagit henne så långt, viljan att lyckas!
 
She will always be in the hall of fame in my book.
 

Mörka kvällar

2012-10-31 @ 12:48:00 | Hanna • Vardag | © DailyHorses 2013
Nu när vi ställt om klockan till vintertid (Ja jag täntke skriva antingen fram eller tillbaka men har ingen aning om hur man ska ställa om klockan då min iphone tack och lov fixar det själv ;) ) så blir det mörkt redan på eftermiddagen och innan man hinner upp till stallet efter skolan så är det redan kolsvart. Usch vad jag hatar mörkra vintrar!
 
Många som har hästar på anläggnignar fastnar såhär års i ridhusen dag efter dag utan förändring vilket jag tycker blir både långtråkigt för ryttare och häst i lägnden. Tack gode gud att jag inte har nått ridhus då jag antagligen också hade fastnat där då. Visst är det jättebra för dem som har ridhus som kan använda dem när det är mörkt och kallt ute. Men jag är faktiskt glad att jag itne har någonting och på så sätt tvingas att rida ute och ha en omväxlande ridning både för mig och hästen. Flechen hade dött av tristess om jag bara harvade ridhus varje dag. Han vill komma ut och få miljöomväxlingar för att må som bäst.
 
Så när alla andra harvar runt i ridhusen så tar vi på oss alla reflexer vi hittar, ben reflexer, reflextäcke och reflexväst och en pannlampa på det och ger oss ut i mörkret. Flechen ser ju nästan lika bra i mörker så varför skulle det hindra oss från att rida ut bara för att det är mörkt? ;) Har ridit mängder i mörka skogar utan att se ett smack men det har gått fint. Det är faktiskt riktigt mysigt!
 
Så jag tycker faktsikt att alla ska ta sig i kragen och passa på att rida ut nu även om det är mörkt för snart kommer is och halka och då blir det mycket svårare att hitta på ställen att rida på. Så passa på nu, på med reflexer och pannlampa och ge er ut ;) Ni behöver inte vara oroliga för att någon ska se er, för ni kommer inte att möta några andra ryttare. Tro mig! Under alla de gånger jag och Becca har ridit ut i mörkret ihop under de senaste 3 åren så har vi aldrig mött ett enda ekipage ;)
 

Inför uteritten igårkväll!

Nervös inför träning?

2012-09-28 @ 17:57:00 | Hanna • Åsikter | © DailyHorses 2013
Jag vet många som kommer till en träning och är väldigt nervösa över att det inte kommer att gå bra och att dom känner pressen att det verkligen måste gå bra varje gång. Jag vet precis hur dom känner då jag kände exakt likadant för några år sedan på mina första träningar tillsammans med Flechen. Jag visste då att han verkligen kunde och kände då att pressen låg på att jag skulle göra allt lika bra som hans ägare som ridit honom i 7 år. Jag kände ren ångest inför att åka till en träning och tyckte knappt att det var roligt på grund av det.
 
Tyvärr är det väldigt många som faktiskt lider av samma problem som jag gjorde då vilket jag tycker är väldigt synd för man går miste om allt det underbara! Man tränar för att det är roligt och för att man ska utvecklas. Och om det inte går dåligt någongång så har man heller ingen anledning att träna? Att träna med en häst är det absolut bästa jag vet, att när allt väl sitter där har man en otrolig känsla som inte går att uppnå på annat sätt. Men det viktigaste är faktiskt att man ska ha kul, det ska vara roligt att hålla på med dessa fantastiska djur, det är faktiskt därför vi lägger ner alla dessa timmar på det. För att det är så otroligt roligt!
 
Jag tror det har väldigt mycket att göra med vilken tränare det är man tränar för hurvida man blir nervös eller inte inför en träning. Jag tror att man måste ha en tränare som man verkligen har förtroende för och litar på till 100%. Då tror inte jag att det är några som helst problem.
De där första träningarna på Flechen som jag mådde så dåligt inför var för en tränare som jag inte kände alls, som jag aldrig träffat och som inte hade en aning om vem jag var även om han hade träffat Flechen innan. Då kom pressen att jag verkligen var tvungen att prestera och då gick det allt som oftast inte bra alls.
Nu när jag åker till en träning gör jag det med ett leende på läpparna, jag är glad och förväntansfull och tycker att det ska bli skit roligt att få komm iväg och träna. Men nu tränar jag också endast för människor som jag verkligen litar på och som är mina förebilder.
 
Så ett tips till er som är väldigt nervösa innan träning och som har tappat lite av glädjen i det hela; träna för någon som ni verkligen litar på och känner er trygga med, det kommer att göra det mycket lättare för er att senare även träna för andra tränare som ni itne har riktigt samma förtroende för!
 
Världens bästa Angelica som jag och Flechen nu kommer att träna dressyr för♥
 

Envishet och vilja

2012-09-24 @ 14:23:00 | Hanna • Åsikter | © DailyHorses 2013
Det är två av de största faktorerna jag tror på om man vill komma någon vart, i vad man än håller på med. Har man inte viljan att verkligen lyckas tror jag inte heller att man kommer att komma speciellt långt. Viljan är faktiskt en väldigt stark sida hos individen som många ofta glömmer bort eller underskattar. För mig är viljan otroligt viktig, är det någonting jag verkligen vill göra vet jag att med rätt hjälp och kunskap kan jag ta mig dit, om jag aldrig ger upp och kämpar så hårt jag bara kan så kan man med viljekraften ta sig grymt långt!
 
Jag som person är grymt envis av mig. Många ser detta som någonting negatvit då jag aldrig någonsin ger mig när jag väl har en idé eller något jag verkligen vill göra. Men jag ser detta som en väldigt positiv egenskap hos mig själv. Jag vet att om jag har viljan att verkligen göra det så är jag envis nog att inte sluta kämpa innan jag har nått mina mål!
 
Jag tror att detta är någonting väldigt många ryttare glömmer bort, jag menar alla har vi mål inom vår ridnign eller hur? Om det är att nolla den där perfekta L:An eller få den där gymma känslan på tränignen. Men som svenskar så håller vi ofta målen inom oss och vågar aldrig satsa till 110% då vi är rädda att misslyckas. Men vet ni vad? Jag tror att om alla bara vore tillräckligt envisa och hade tillräckligt mycket vilja, hade alla nått om inte hela vägen så en riktigt bra bit!
 
Ta för er där ute, visa vad ni går för! Var itne rädda att sätta upp mål att verkligen sikta emot för att sedan ge allt ni har för att nå dit! Våga visa er vilja och vara envis, det tror iallafall jag att ni kommer att komma väldigt långt på!
 
Utan en enorm vilja, tålamod och envishet hade jag aldrig i hela mitt liv fått till ett sådant här språng med Sanni, dom som såg henne hoppa i början vet att det inte var vakert och så fort hon inte fick som hon ville så bockade hon av raseri och det var endast för att få av ryttaren...
Men viljan och envisheten har tagit oss hela vägen hit, och det är jag otroligt stolt över ♥
 
 

Ålders skilldnad i olika sporter

2012-07-30 @ 15:38:00 | Hanna • Åsikter | © DailyHorses 2013
Här kommer ännu ett inlägg som är anknutet till OS. Har ju inte speciellt mycket annat att blogga om just nu med tanke på att jag inte ser till några hästar på dagarna ;) Men det blir en del åsikts inlägg iallafall! Har ni några andra förslag på inlägg så säg bara till så ska jag knappra ihop dem!

 
Kollade på OS i simning häromdagen (suprise? ;) ) och reagerade ganska stark på hur unga vissa var som faktiskt var med i en OS final! För många är det en väldigt hög dröm att få vara med i en OS final, en dröm som många aldrig få upleva, men här kommer två 14 åriga tjejer från Kina in och tar en medalj! Japp, just det, 14 ÅR!
 
I ridsporten ser man ingen under 20 som är med och tävlar på denna invån och de som ligger precis över 20 anses som väldigt unga för att vara på denna nivån. Men 14 år, enligt mig är man då, ursäkta uttrycket, en liten skitunge fortfarande.
 
Sedan är det ju allmänt känt att Kina ofta pressar fram framgång hos sina atleter för att inte lämna den 16 åriga kines som tog OSguld och slog världsrekord med en hel sekund! Men om man kollar startfältet är det inte bara Kina som har dessa unga åldrar utav även andra länder.
 
Men herregud, 14 år och tar medalj i OS, jag kan inte annat än att beundra dessa otroliga tjejer! Så hatten av för dem, riktigt starkt jobbat!
 
Men vad tror ni gör att de kan skilja så enormt i åldrarna mellan de olika sporterna?
Bildkälla

Skillnad på kvalité

2012-07-29 @ 14:08:19 | Hanna • Åsikter | © DailyHorses 2013
Ligger och följer fälttävlans OS som även idag rider dressyr. Någonting jag reagerat väldigt starkt på är hur extremt olika de olika ryttarna rider. Man har väl blivit lite bortskämd med att bara se den mjuka ridning som det är i den högsta dressyr toppen med Patrik Kittel och gänget. Men dessa ryttare håller ju faktiskt på med tre olika grenar och har därför itne riktigt samma förutsättningar.
 
Av det jag såg igår så var jag nästan lite chockad över hur låg standarden var på de ryttarna, det var inte alls den mjuka och fina ridning som man brukar se i dressyren på världstoppen. Hästarna såg inte helt nöjda ut, gick och gapade och ryttarna såg stela ut och hade inte alls så mjuk och fin ridning.
Men så då och då får jag mig en liten chock över hur mjukt vissa ryttare rider! Att det kan vara en sådan skillnad mellan ryttarna som rider på samma nivå!
Men jag antar att det allid är så inom ridsporten, alla är så himla olika och gör på olika sätt för att ta sig till toppen.
 
En ryttare som jag riktigt fattade tycke för var Japanen Kenki Sato. Efter att ha sett en del kantiga sitter så kom han in och red ett mycket bra avslappnat dressyrprogram på en nöjd och fin häst. Riktigt kul då det är ett namn jag aldrig hört innan men hans ridning var väldigt mjuk och fin, himla kul!
 

Alla tycker vi olika - Återpubliceras

2012-06-24 @ 16:04:00 | Hanna • Åsikter | © DailyHorses 2013
Detta inlägg har publicerats en gång tidigare, men för er som missat det lägger jag nu upp det igen!


Är det någon mer än jag som märkt att alla i hästvärlden alltid har rätt och vet bäst?

I hästvärlden finns det inget rätt och fel i samma bemärkelse som det finns i många andra sporter. Här gör alla olika och ingen tycker och tänker precis som den andre. Men betyder det att alla utom just du har fel och gör fel? Hur kan hela hästvärlden tro eller rättare sagt veta att just dem har rätt när det gäller allting?

Jag har träffat på så himla många människor de senaste åren som håller på med hästar och alla gör olika. Ingen är den andra lik men det betyder inte att den ena gör rätt och den andra fel? Kan man inte ta vara på hur alla andra gör och hanterar olika situationer och lära sig av det? Genom att ha fått se många olika hästhållningar men med samma mål så har jag lärt mig mängder. Ingen har varit som den andra men jag har sammanställt det för mig själv och fått ut vad som är det optimala för just mig. Det behöver inte vara det som passar någon annan bäst och kanske inte det som är världens bästa hästhållning men jag vet att min häst inte kommer till skada utan lever och mår bra. Så länge vi båda är lyckliga och kommer framåt ihop, kan det då vara så himla fel?

Vi måste börja acceptera varandra och tillsammans gör hästvärlden till ett ställe med mindre skitsnack och börja lära oss av varandra istället för att snacka skit och bråka med varandra bara för att man tycker eller gör på olika sätt. Ska en så liten sak som hur man tränar sin häst eller tar in den från hagen eller tillrättavisar den skapa sådana diskussioner så att folk bråkar och inte klarar av att umgås efter det?

Alla gör vi olika och det finns inga rätt eller fel så länge som inte hästen kommer till skada. Om alla hade gjort på samma sätt hade det säkerligen fått hästvärlden att sluta snacka så mycket skit men och andra sidan tror jag inte att vi har fått fram lika bra eller olika individer som vi faktiskt får idag.

Acceptera varandra och varandras åsikter, det kommer alla att tjäna på. Lär av varandra istället för att klanka ner på varandra. Försök förstå hur de andra tänker och fråga hur de tänker och varför de gör som de gör om ni är nyfikna istället för att snacka skit om varandra.
Sen behöver man inte gilla hur alla andra gör eller göra som dem bara för att dem kommit längre än du själv. Men vi måste alla börja acceptera varandra för att göra atmosfären inom hästvärlden till en bättre plats där vi alla kan trivas och må bra!

Så länge ingen häst kommer till skada förstår jag inte vad som är så hemskt med att alla göra olika.

Dessa personer är de som har inspirerat mig mest, och även de som lärt mig mest om hästar och häst hantering. Hade jag ej lyssnat och tagit åt mig av allt de sagt hade jag aldrig kommit dit jag är idag! Ingen av dem är precis som den andre men dom är alla tre grymt duktiga och kan det dom håller på med, även om de går tillväga på olika sätt för att nå sina mål!

Jenny Berglund, Angelica Flykt, Erica Lantz


Mantag

2012-06-22 @ 16:18:00 | Hanna • Åsikter | © DailyHorses 2013
Någonting jag tycker att egentligen alla borde göra när de hoppar är att ta ett mantag för att störa hästen så lite som möjligt. Dels för att vara mjuk och fin i handen så att hästen vågar länga på halsen och skjuta ut nosen lite och få ett bättre språng, men även för att ryttaren ska hålla sig i balans mitt över hästen.

Jag försöker att ta mantag så ofta jag kan när jag hoppar även fast jag vet att jag hade klarat det lika bra utan. Men för att vara på den säkra sidan och se till att hästen får en trevlig och behaglig resa så försöker jag alltid göra det ändå.

Många säger ofta "men jag har ju balansen så det behövs inte" eller "har du nånsin sett nån av världselit ryttarna ta ett mantag?" Men vet ni vad? Vi är igna världselit ryttare, men det är Malin Bayard! Därför blev jag så himla glad när jag såg denna filmen där hon har filmat och pratat samtidigt som hon hoppar en bana på sin ena häst. Man kan tydligt se att hon över varje hinder tar man tag för att försäkra sig om att hästen får en trevlig och bra ritt! 


Det jag egentligen ville få fram med detta inlägg är att det spelar ingen roll hur duktig man är eller vilken nivå man rider på, vissa småknep som ett enkelt mantag kan användas ändå och ge hästen en bättre upplevelse vid hoppning!


Pusha varandra - Åsikter

2012-05-09 @ 12:43:44 | Hanna • Åsikter | © DailyHorses 2013
Någonting jag verkligen har stört mig på den sista tiden är hur sjukt egoistiska många ryttare är. Hur de bara tänker på sig själva och just sin häst och totalt kör över alla andra som står i vägen. Hur kan man bete sig på det sättet?
Självklart är det jätteroligt för just dig om det går bra på en tävling eller träning och det ska du självklart ha cred för. Men varför ska det vara så himla svårt att ge cred till andra i din omgivning? Kan man inte glädjas åt varandra och försöka hjälpas åt istället för att klanka ner på varandra hela tiden.

Om det går kanon bra för någon annan på en träning eller tävling kan man inte vara glad för den personens skull och ge lite cred till henne eller honom för att de har presterat bra?

Att vara negativ och avundsjuk tar bara på krafterna och det gör ingenting bättre för någon över huvudtaget. Så varför kan inte hästvärlden på den lägre nivån ta samma steg som den högre nivån redan gjort. Tror ni på fullaste allvar att Roffe eller Malin blir avundsjuka på varandra om det går bättre för den andra? Nej det tror inte jag heller. Jag tror de glädjs åt varandras framgångar och hjälps åt för att nå toppen. Även om de inte har ett samarbete mellan varandra så ger de fortfarande varandra tips och liknande för att det ska gå så bra som möjligt för dem båda två.
Men på de lägre nivåerna går det inte alls till på samma sätt. Folk gör allt för att själva lyckas och skiter i hur många de trampar ner på vägen för att nå dit. Att vara otrevlig kommer man ingen vart med och man förlorar enligt mig en stor del av den härliga stämning som man annars har att uppleva i hästvärlden. Allting handlar inte om framgång, en gemenskap inte bara mellan häst och ryttare utan även mellan olika ryttare gör sporten vi håller på med så mycket roligare att utöva.

Skärp upp er alla där ute och börja glädjas åt varandras framgångar och hjälp varandra, pusha och peppa varandra, det kommer ni alla komma mycket längre på både som människor och inom hästvärlden!


Vi är ett gäng tjejer från ridskolan som peppar varandra och hjälper varandra så mycket vi kan för att vi alla ska lyckas, jag tror det har varit till stor hjälp för oss genom åren! Men även vi kan bli bättre på detta för att hjälpa varandra till framgång!



Sluta gnäll!

2012-04-28 @ 11:11:00 | Hanna • Åsikter | © DailyHorses 2013
Någonting jag la märke till under och efter mina veckor på praktiken var hur många som säger att de vill jobba med hästar inte verkar ha förstått hur det faktsikt ser ut i hästbranchen. Jag har fått höra en himla massa klagomål på att det är så jobbigt och att man måste slita så och visst det kan jag hålla med om!

Men nu är det faktiskt så att har man valt att jobba i hästbranschen får man skylla sig själv. Det är en hård och jobbig bransch och man får arbeta mycket med kroppen och har kanske inte alltid de bästa arbetsförhållanden man kan tänka sig. Men är man inte beredd på att arbeta hårt förstår jag inte riktigt vad man gör i hästbranschen över huvudtaget.

Har man inte rika föräldrar som kan köpa allt till en så måste man faktiskt börja någonstans och man får börja på botten, men det är samma för alla. Man får börja på botten men man har hela tiden chansen att jobba sig uppåt och för att göra det gäller det att jobba på utan att klaga och verkligen visa framfötterna. Man måste visa att man är intresserad och verkligen brinner för det man håller på med. Gör man det klättrar man väldigt snabbt uppåt och allt slit ger utdelning och det är verkligen värt det!

Men allt detta gnällande tar en ingenstans, att klaga sig igenom sin praktiker och jobb gör bara att dina chanser sjunker att lyckas i fortsättnignen. Tar du istället för dig och jobbar på kan du få kontaker och komma ännu längre efter det. Genom mina praktiker jag jag lärt mig så enormt mycket, det har varit mycket slit men jag har jobbat mig uppåt och fått fina lovord av mina arbetsedare när jag sedan slutat min praktik hos dem just för att jag är så ambitiös,målmedveten,  tar för mig och verkligen visar att jag vill!

Så snälla sluta gnäll och ta er i kragen och gör det bästa utav situationen. Har du inte orken till att jobba och slita i ett stall har du kanske valt fel bransch att jobba i och kanske borde bli kaninuppfödare eller en kontorsråtta så du slipper det tunga arbetet!


Min duktiga praktikvärd Jenny, lärde mig massor av henne!