Egentligen vet jag inte ens varför jag öppnade det här inlägget och skrev rubriken. Jag vet inte varför jag gick upp i morse. Varför jag har genomlidit en dag i skolan där allt rullat på som vanligt. För ingenting är som vanligt och kommer aldrig någonsin att bli det igen.

 

Varför jag skriver det här är för att jag känner att jag verkligen måste få ur mig någonting, till någon som inte försöker peppa mig till att må bättre just i skrivandets stund. För även om ingen inser det, så gör jag det. Jag kommer aldrig någonsin att må bättre igen. Det finns inte en möjlighet till att jag nånsin kommer sluta känna som jag gör just nu. Trasig och ensam. Det är bara någonting jag kommer få lära mig att leva med, med tiden.. Om detta publiceras så småning om vet jag inte ännu, just nu behöver jag bara få ur mig lite av det jag bär omkring på hela dagarna men även nätterna.

 

Det kanske inte framgick tillräckligt tydligt hur starkt band jag hade till Fleche, hur mycket jag älskade och såg upp till honom. Jag antar att jag inte själv riktigt insett hur stor del av mig han faktiskt var. Han var självklarheten i vardagen, klippan som alltid fanns där att luta sig mot. Den enda som kunde trösta mig när jag var ledsen och den enda som verkligen förstod mig fullt ut. Jag trodde aldrig att det skulle komma en dag när vi inte längre kunde vara tillsammans, framförallt inte att det skulle ske såhär..

 

Men allting har förändrats, jag förlorade min allra bästa vän genom tiderna. Jag har aldrig någonsin känt en sån tillit och tillhörighet som jag gjorde med honom. Vi hörde ihop, han, jag och Sanna. Vi var ett team som var ämnat för varandra, det kändes verkligen så. Med hjälp av honom var jag stark. tack vare honom hade jag styrkan att stå på egna ben och stå upp för det jag tyckte och tänkte. Tack vare honom klarade jag av smäll efter smäll, för han fanns alltid där och hjälpte mig resa mig igen.

Men den Hanna som ni fått lära känna genom den här bloggen finns inte längre kvar här. Glädjen är borta, självsäkertheten är borta, envisheten och allt det som fick mig att vara mig. Det känns som om jag inte bara förlorat min bästa vän, utan även mig själv. Känner inte igen mig själv längre, inte alls..

 

Hur ont det än gör att gå upp varje morgon, att se alla andra fortsätta med vardagen som om ingenting hänt. Så är jag på ett befängt sätt glad att smärtan finns där. För just nu är den det enda konkreta jag har kvar av honom.

 

Det går inte beskriva med ord hur mycket jag saknar honom, allt med honom. Han var den mest barnsliga och fjantigaste hästen jag någonsin träffat, Efter att ha bott i samma hage varje dag i över 5 år var han fortfarande livrädd när han va tvungen att gå förbi verkstaden, som han gjort minst två gånger om dagen sen han flyttade dit. Att en stubbe eller sten kan äta upp små hästar som honom fick jag också lära mig ganska snabbt. Men det är också dessa små olater som jag saknar mest. Jag hade gjort vad som helst för att få honom på mina tår ännu en gång när han blir rädd för verkstaden..

Han var en riktig fjant, det är bara att medge. Men han hade någonting som ingen annan har. Hans goda hjärta och personlighet. Han var den mest personliga häst jag någonsin träffat på genom alla mina år med hästarna. Men framförallt så hade han ett hjärta av guld. Ingen annan häst har ställt upp så för mig i alla tänkbara situationer som han alltid gjorde, no matter what. Han ville alltid göra det rätta, med vissa egna initiativ, och det var det jag verkligen fastnade för hos honom. Det och hans inställning till livet, till allt han gjorde..

 

Han lärde mig så otroligt mycket dessa åren och det är jag evigt tacksam för. Utan honom hade jag aldrig någonsin fått uppleva alla dessa underbara minnen som vi har ihop. Han fick mig att inse vad riktig vänskap är.
Men nu när han inte längre finns här med mig är jag vilse. Jag vet inte längre hur jag ska bära mig åt för att klara vardagen eller hur jag ska orka med någonting alls.

 

Det ända jag vet är att jag älskar honom, mer och mer för varje dag som går. Och det kommer jag alltid att göra, genom alla tider kommer han att vara den som äger hela mitt hjärta. Jag kommer aldrig någonsin älska någon igen, så som jag älskar honom ♥