Jag lever fortfarande, livet rullar på precis som vanligt trots att ingenting någonsin kommer att bli som vanligt igen. Jag saknar fortfarande min vän, min allra bästa vän, varje sekund av varje minut, känslan går inte att beskriva och jag vet faktiskt inte hur jag tar mig igenom dagarna. Det är någonting som fattas och det kommer det alltid att vara..

 

Jag har ingen som helst blogglust över huvudtaget och därför kommer bloggen att stå tom från min sida framtills dess att jag själv känner att jag vill logga i här, om det någonsin händer vill säga. Men samtidigt saknar jag att logga in här varje dag och skriva om mina tankar och händelser i vardagen. Men utan Flechen känns det inte rätt, ingenting känns rätt utan honom om jag ska vara helt ärlig..

 

Nu vet ni iallafall hur det ligger till.