Det har redan gått en hel månad, en månad sen jag tvingades säga farväl till min allra bästa vän..

 

Jag har aldrig kunnat tro att det kunde göra såhär ont i hjärtat eller att man kunnat vara såhär ledsen, någonsin. Men att förlora Fleche är det värsta som hänt mig. Vi var ett team han och jag, vi skulle alltid vara tillsammans, det var ju så det var besämt. Det skulle alltid vara han och jag mot världen..

 

Smärtan är outhärdlig, saknaden är enorm och växer sig större varje dag. Tårarna tar aldrig slut, varje natt gråter jag mig till söms och hoppas att jag ska vakna upp ur den här mardrömmen. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Hur jag någonsin ska leva mitt liv så som jag gjort innan, när jag inte längre har min bättre halva här hos mig.

 

 

Hade verkligen grymma planer för det här året, allt skulle blivit så grymt bra..

Jag och Flechen skulle verkligen komma ut på tävlingsbanorna på riktigt, debutera 1.10 ihop och framför allt ha ett extremt roligt och lärorikt år ihop. Vi skulle till och med startat en dressyrtävling ihop.. Jag skulle börja tävla Bonny på riktigt, komma ut på lite större tävlingar och verkligen utvecklas som ryttare. Jag skulle åkt en månad till Irland för att jobba och ha riktigt roligt. Skulle tagit hästskötarexamen och tagit studenten för att sedan komma direkt ut i hästvärlden och jobba.

 

Men 2013 blev verkligen inte det år det skulle bli.. Jag förlorade den jag älskade allra mest, har sett vänner förlora dem de älskade mest. Tappat glädjen och gnistan för hästsporten överlag men framförallt tappat bort mig själv. Alla de planer och förväntningar jag hade detta året kraschades sönder totalt den där hemska lördagförmiddagen för fyra veckor sedan. Jag vet inte vad jag ska ta mig till utan min bättre hälft här hos mig. Jag vet inte hur jag nånsin kommer ta mig upp ur den här gropen som blir djupare för varje dag..

Jag vet inte om jag nånsin vill komma tillbaka till hästvärlden igen, om jag någonsin kommer att kunna älska det igen. För just nu känns det inte så, men samtidigt saknar jag det så himla mycket, men ändå klarar jag inte av det..

 

2013 blev verkligen inte som planerat och framförallt inte det bra år det skulle bli...

 

Kan inte skratta, kan inte le

Det här kunde ingen förutse

Att du är borta från denna jord,

gör att jag inte får fram några ord.

Jag vill bara ha dig nära, nära hos mig,

Känna dina andetag, mot min kind.

 

Du var den som gav mig tröst

när jag inte hade någon röst,

Du var den som gjorde livet meningsfult.

Jag kan inte förstå

döden är lätt men å så rå

Jag kan inte förstå

hela världen är nu grå

 

Nu är du borta min bästa vän

men jag hoppas vi kan ses igen

Tack för alla minnen du gav mig,

jag glömmer aldrig stunderna med dig.

 

hela världen är nu grå.

 

Ängarna är dina vänner nu,

ja ängarna är dina vänner nu..

 

 

Tack Anna, den beskriver verkligen hur jag känner mig just nu.

 

Har den senaste veckan försökt klura ut vilka bilder på Flechen som jag ska skriva ut i stort format och hänga upp på mitt rum. Men jag älskar så himla många av bilderna att jag bara inte kan bestämma mig för vilka jag ska använda. Har stirrat mig blind på bilderna de senaste dagarna utan att komma fram till nått vettigt.

Vill ni hjälpa mig och säga vilka ni tycker är finast och borde få hänga på väggarna i mitt rum? vore guld värt!

Rösta på 4-5 stycken eller nått :)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna bild är den enda jag kan med säkerhet kan säga kommer att hänga på mitt rum inom kort!

 

 

Allt går upp och ner i dalar just nu. Men efter att ha känt mig lite lite bättre om så bara för en stund igår så slog jag i botten idag igen. Alla har firat alla hjärtans dag med dem de älskar allra mest. Och det ända jag gjort idag är att ligga i sängen och önska, så jävla mkt, att jag var en utav dom som kunde träffa den jag älskar allra mest bara en sista gång..

 

Att spendera alla hjärtans dag i tårar är väl inte det mest optimala sättet, men vad ska man göra när den man älskar mest inte längre finns kvar? Eftersom jag inte kunnat spendera denna dag med honom har jag spenderat den i min ensamhet, för det finns ingen som jag älskar lika mycket som honom..♥

 

Jag saknar dig så jävla mycket, vet inte vad vem jag är längre eller vad jag ska ta mig till utan dig..

 

 

 

Jag vet inte hur många gånger jag hört de senaste dagarna att det kommer att bli lättare med tiden. Att jag kommer lära mig att leva med den här enorma smärtan i mitt bröst, att vändpunkten snart kommer, att det bara är att härda ut. Men jag tror dom inte, det gör bara ondare för varje dag som går. Det är faktiskt riktigt olidligt att leva med och den mesta tiden har jag ingen aning om vad jag ska ta mig till då det överväldigar mig på nytt om och om igen..

 

Jag försöker att ta mig samman, att låtsas att jag är starkre än jag egentligen är. För att ge skenet av att jag blir bättre, att jag kommer ta mig upp från det här. Men sanningen är den att jag sjunker längre och längre ner. Men jag behåller sorgen för mig själv istället.

 

Men det allra värsta är att jag saknar mitt gamla jag, mitt gamla liv. Så som det var innan, med glädjen och kärleken till hästarna.. Jag saknar gnistan och glädjen. Jag saknar att verkligen älska hästarna och brinna för det till 100%. Jag var istallet idag, eller igår blir det väl om man kollar klockan, hjälpte Erica att fixa iordning hästar och kollade när hon tränade. Men jag ser inte längre någon glädje i att vistas i stallet, det för bara ont, alldeles för ont. Kom på mig själv med att stänga av och slå på autopiloten, gjorde allt jag förväntades göra men kände inte riktigt att jag var där, och när jag väl var där gjorde det så ont i mig att ens titta på en annan häst att jag automatiskt stängde av igen.. Tittade allt som allt på 5 hoppträningar och inte en enda gång tänkte jag tanken att jag också vill vara med, att jag också vill hoppa..

 

Visst jag saknar det så att det gör ont i hela kroppen, jag hatar mig själv för att jag inte längre ser någon glädje i det. Men det är så det är. Jag har levt för hästarna i 13 år och de senaste 3 åren har jag levt för Flechen och gjort allt för honom. Han gav mig så mycket glädje och kärlek, men nu när han är borta ser jag ingen varken glädje eller kärlek till någon annan häst än honom. Och om jag inte tycker att det är roligt längre utan bara tycker att det gör ont, då finns det faktiskt ingen mening med att tvinga sig själv heller..

 

Egentligen vet jag inte ens varför jag öppnade det här inlägget och skrev rubriken. Jag vet inte varför jag gick upp i morse. Varför jag har genomlidit en dag i skolan där allt rullat på som vanligt. För ingenting är som vanligt och kommer aldrig någonsin att bli det igen.

 

Varför jag skriver det här är för att jag känner att jag verkligen måste få ur mig någonting, till någon som inte försöker peppa mig till att må bättre just i skrivandets stund. För även om ingen inser det, så gör jag det. Jag kommer aldrig någonsin att må bättre igen. Det finns inte en möjlighet till att jag nånsin kommer sluta känna som jag gör just nu. Trasig och ensam. Det är bara någonting jag kommer få lära mig att leva med, med tiden.. Om detta publiceras så småning om vet jag inte ännu, just nu behöver jag bara få ur mig lite av det jag bär omkring på hela dagarna men även nätterna.

 

Det kanske inte framgick tillräckligt tydligt hur starkt band jag hade till Fleche, hur mycket jag älskade och såg upp till honom. Jag antar att jag inte själv riktigt insett hur stor del av mig han faktiskt var. Han var självklarheten i vardagen, klippan som alltid fanns där att luta sig mot. Den enda som kunde trösta mig när jag var ledsen och den enda som verkligen förstod mig fullt ut. Jag trodde aldrig att det skulle komma en dag när vi inte längre kunde vara tillsammans, framförallt inte att det skulle ske såhär..

 

Men allting har förändrats, jag förlorade min allra bästa vän genom tiderna. Jag har aldrig någonsin känt en sån tillit och tillhörighet som jag gjorde med honom. Vi hörde ihop, han, jag och Sanna. Vi var ett team som var ämnat för varandra, det kändes verkligen så. Med hjälp av honom var jag stark. tack vare honom hade jag styrkan att stå på egna ben och stå upp för det jag tyckte och tänkte. Tack vare honom klarade jag av smäll efter smäll, för han fanns alltid där och hjälpte mig resa mig igen.

Men den Hanna som ni fått lära känna genom den här bloggen finns inte längre kvar här. Glädjen är borta, självsäkertheten är borta, envisheten och allt det som fick mig att vara mig. Det känns som om jag inte bara förlorat min bästa vän, utan även mig själv. Känner inte igen mig själv längre, inte alls..

 

Hur ont det än gör att gå upp varje morgon, att se alla andra fortsätta med vardagen som om ingenting hänt. Så är jag på ett befängt sätt glad att smärtan finns där. För just nu är den det enda konkreta jag har kvar av honom.

 

Det går inte beskriva med ord hur mycket jag saknar honom, allt med honom. Han var den mest barnsliga och fjantigaste hästen jag någonsin träffat, Efter att ha bott i samma hage varje dag i över 5 år var han fortfarande livrädd när han va tvungen att gå förbi verkstaden, som han gjort minst två gånger om dagen sen han flyttade dit. Att en stubbe eller sten kan äta upp små hästar som honom fick jag också lära mig ganska snabbt. Men det är också dessa små olater som jag saknar mest. Jag hade gjort vad som helst för att få honom på mina tår ännu en gång när han blir rädd för verkstaden..

Han var en riktig fjant, det är bara att medge. Men han hade någonting som ingen annan har. Hans goda hjärta och personlighet. Han var den mest personliga häst jag någonsin träffat på genom alla mina år med hästarna. Men framförallt så hade han ett hjärta av guld. Ingen annan häst har ställt upp så för mig i alla tänkbara situationer som han alltid gjorde, no matter what. Han ville alltid göra det rätta, med vissa egna initiativ, och det var det jag verkligen fastnade för hos honom. Det och hans inställning till livet, till allt han gjorde..

 

Han lärde mig så otroligt mycket dessa åren och det är jag evigt tacksam för. Utan honom hade jag aldrig någonsin fått uppleva alla dessa underbara minnen som vi har ihop. Han fick mig att inse vad riktig vänskap är.
Men nu när han inte längre finns här med mig är jag vilse. Jag vet inte längre hur jag ska bära mig åt för att klara vardagen eller hur jag ska orka med någonting alls.

 

Det ända jag vet är att jag älskar honom, mer och mer för varje dag som går. Och det kommer jag alltid att göra, genom alla tider kommer han att vara den som äger hela mitt hjärta. Jag kommer aldrig någonsin älska någon igen, så som jag älskar honom ♥

 

 

 

I feel like a song without the words
A man without a soul
A bird without its wings
A heart without a home
I feel like a knight without a sword
The sky without the sun
cos you are the one

I feel like a ship beneath the waves
A child who's lost its way
A door without a key
A face without a name
I feel like a breath without the air
And every day's the same
since you've gone away

I gotta have a reason to wake up in the morning
You used to be the one that put a smile on my face
There are no words that could describe how I miss you
and I miss you everyday

Det var en vecka sedan jag fick klappa dig för sista gången, dra fingrarna genom din man för sista gången, pussa dina mule för sista gången, se in i dina ögon och säga att jag älskar dig för sista gången, säga hejdå för allra sista gången..

 

Det känns som om det var igår allting hände, jag tvingas fortfarande uppleva det om och om igen varje natt. Men samtidigt känns det som om det var en hel evighet sen jag fick se dig, hålla om dig och vara i din närhet. Dom här dagarna har varit de absolut värsta i mitt liv. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna bearbeta det här..

 

Varje morgon när jag vaknar hoppas jag på att det inte ska ha hänt, och varje morgon blir jag lika besviken. Varje natt upplever jag den hemska olyckan på nytt, om och om igen. Det ända jag kan tänka på är dig.

 

Ingenting är kul längre, ingenting har en mening. Inte utan honom. Jag har ingen aning om hur jag ska spendera min tid, vilket gör att jag ligger hemma i sängen hela dagarna. Orkar inte gå upp då jag ändå inte har någonting bättre att göra, har ingen ork till att göra någonting alls. Jag vill inte va i närheten av ett stall, det gör för ont. Ännu mindre rida, inte om det inte kan vara med honom..

 

Allt känns bara så meningslös utan honom. Jag känner mig så trasig, så ensam när han inte längre finns hos mig. Smärtan är enorm och den växer för varje dag, tillsammans med saknaden efter min bästis..

 

Jag saknar dig, min allra bästa vän. Du var mitt allt, min stolpe i livet som alltid fanns där. Nu när du är borta vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag saknar dig så otoligt mycket. Du kommer alltid att vara min bästa vän, ingen kommer någonsin ta din plats. Jag kommer aldrig älska någon igen, så som jag älskar dig..♥