Här kommer ännu en del om hur Sanna ser på hästar, denna gången går hon in lite mer på hästens förutsättningar. Vad tycker ni, håller ni med eller har ni andra åsikter om det hela?

För att återanknyta till mitt tidigare inläggsom ni kan läsa här, om att alla hästar är sina egna individer, så har naturligtvis alla hästar olika förutsättningar, nu menar jag inte direkt de att det är lättare för ett halvblod att hoppa 1.30 än vad det är för en ardenner, utan snarare ridskolehästar eftersom de ligger mig väldigt nära hjärtat.

Dessto längre jag arbetat med hästar dessto mer har jag insett vikten av att i all utbildning se till hästens förutsättningar och hur den är som individ. Genom åren har jag utbildat många hästar, de flesta av dem är idag ridskolehästar på JFK, bland annat Sanni som är Hannas favorit, men även Flechen. Olika hästar med olika historier har passerat, men många har gjort avtryck, trots att de inte var mina egna.

Som sagt är det mest ridskolehästar jag utbildat, till stor del med Angelicas hjälp, jag red och hon kom med tips och ideér. På många av de ridskolor jag har besökt har många hästarna tagits in i verksamheten alldeles för tidigt, det problemet hade vi inte på JFK under min tid där. En häst kunde kanske så sakta komma in i verksamheten redan efter någon månad om den var mogen, men då försökte vi hålla dem så de aldrig gick mer än varannan dag och övriga dagar kom ut i skogen eller reds till. Sen fanns det de hästar som behövde mer tid, med Sanni tror jag det tog över två månader innan ens Hanna fick prova henne, hon var helt enkelt så svår, hon kunde ingenting. Men med oändligt tålamod och genom att skapa mycket tillit så blev hon bara finare och finare. När jag slutade rida henne kunde hon det mesta t.o.m galoppombyte om det var en bra dag ;). Det var många som sa att hon aldrig skulle kunna gå i verksamheten, jag tvivlade med ett tag, men det gick och nu går hon sina lektioner. Hon är inte alls lika fin som innan, men så är det ju.

En annan häst som inte varit smidig men som är väldigt speciell för mig är Qoucos. En häst som tidigare i livet blivit hårt pressad vilket gjort honom väldigt skeptisk och stressad över vissa saker, till exempel bommar och att rida ut själv i skogen. Här mer än någonsin var tilliten det viktiga, Qoucos var otroligt välutbildad i dressyr, men det spelade inte så stor roll när han inte litade på ryttaren. Han vägrade gå nära en bom och jag kunde inte ens skritta runt stallet. Men genom att aldrig pressa honom vann jag steg för steg hans förtroende, om vi pressat honom i de lägerna hade vi förmodligen knäckt honom ännu mer. För tillslut så hoppade han en bana utan att få panik och jag kunde ensam rida ut i skogen och galoppera, det blev t.o.m så att han kunde gå med vissa hopplektioner på ridskolan. Idag behöver han dock inte vara med på hoppningen längre, vilket jag anser var det bästa med JFK, innan hade man försökt tvinga honom att hoppa, men hos oss behövde han bara hoppa när han ville och tyckte det var kul.

Ingen ridskole häst ligger mig dock så nära hjärtat som Brunte eller Charles Dickens som han egentligen heter. Det var inte så mycket han kunde när han kom heller, men framför allt var han väldigt huvudskygg, än idag får de flesta inte röra hans öron. Men jag får faktiskt det, och även om det var 3 år sen jag slutade på JFK så gnäggar han fortfarande när jag ropar på honom. Vår relation har byggts upp under många år och  bygger på respekt, allt har fått ske i Bruntes takt.

Vad vill jag då säga med dessa tre historier?

Jo att alla hästar är värda en chans och att de flesta tar den om man ger den till dom. Men det ska ske i deras takt och på deras villkor, vilket det känns som många ofta glömmer bort. Men det är väl värt att tänka på, framförallt för hästarnas skull.