Jag känner att jag måste säga någonting även om det inte finns någonting att säga. Allt är så fruktansvärt tragiskt och så fruktansvärt orättvist och det värsta av allt är att det inte finns någonting jag kan göra för att göra det bättre. Alla tankar går till Hanna och Sanna med familjer - ni är värda att ha det så otroligt mycket bättre, det är så orättvist att detta hände er och att detta hände Fleche. Fina, fina Fleche med det största hjärtat en häst jag någonsin mött haft. Livet är så fruktansvärt jävla orättvist!

 

Det känns fortfarande ibland som om jag ska vakna upp ur denna mardröm och att ingenting har hänt. Att Fleche fortfarande står där i stallet när man kommer dit. Men långsamt börjar det gå in och det gör så ont, så ont att det är svårt att bära. Scenen från olycksplatsen spelas om och om i huvudet och tårarna bara rinner. Jag kan inte ens föreställa mig hur ont det måste göra för Hanna och Sanna men jag vet att alla inblandade och alla som hade någon som helst kontakt med Fleche har ont och är berörda av det som hänt. För ingen av oss kommer någonsin glömma denna underbara häst och hans personlighet! Nu får han galoppera på Trapalandas evigt gröna ängar och nu mår han bra!

 

Idag är det exakt ett år sedan jag fick hem Bull, och han är den absolut största trösten för mig just nu. Han förstår så himla mycket mer än vad man tror och när man kommer in i hans box gråtandes så vilar han alltid huvudet mot axeln och låter en pussa och krama på honom hur mycket man vill - trots att han inte tycker om att gosa så mycket egentligen. Det är riktigt jobbigt att åka till stallet där Fleche borde gå i hagen bredvid men med Bulls hjälp kommer jag klara detta och kunna vara stark för de som behöver det mest. Nu ska jag vara stark och stå rakt för att kunna hjälpa så mycket jag kan - det är lättande att kunna göra någonting. För Hanna du vet, jag är bara ett nummer bort vilken tid på dygnet det än är. ♥

 

Som ni förmodligen förstår så kommer denna blogg nu stå tom. Jag kommer inte logga in här någonting mer, om inte Hanna väljer att komma tillbaka någon gång i framtiden. Men jag vill tacka för tiden här, för allt positivt vi fått från er här och framförallt tack till alla stöttande ord som ni gett Hanna de två senaste dagarna. Det värmer mig också, att folk stöttar en av mina allra närmsta vänner. Många kramar.