Då vår tid nu är slut ihop efter att vi hållt ihop i 6 år skriver jag nu en sammanfattning den. Kanske kan det få er att förstå lite mer hur vi faktiskt har vuxit ihop och skapat ett band mellan oss som jag aldrig kommer bryta helt.

---

 

Det hela började när vår ridlärare på ridskolan tyckte att det var dags för oss i hoppspecialen att komma ut på lite lokalhoppningar för att kunna utveklas mer. Jag hade då inget som helst band till Boy utan red nästan alltid Sanni. Men eftersom hon inte var redo för det på långa vägar så bestämdes det att jag skulle ta Boy istället för att få bästa förutsättningarna då han redan hade tävlat lite lokalt.

 

 

Första starterna var ingen hit och vi hade en hel del bommar med oss ner då vi helt enkelt inte sammarbetade. Han gjorde det jag bad honom om men han hade ingen egen vilja och la inte ner sitt hjärta i uppgiften. Men vi nollade några LD på hemmaplan men hade allt som oftast minst ett ner i LC klasserna. Men jag fortsatte att kämpa på¨och började att ha honom allt mer i hoppspecialen för att lära mig honom mer och utvecklas ihop. 

 

Det gick bättre och bättre men det var inte förens för ca 2 år sedan när vi kom ut på våra första lokala tävlingar på bortaplan som vårt band sattes på riktigt prov. Vi nollade faktiskt vår absolut första start på borstaplan och var strax utanför placering i andra klassen. Jag minns att jag var så otroligt stolt, att lilla jag kunde åstakomma det med en ridskoleponny, det var stort för mig.

 

Åren gick och under tiden växte vi oss allt starkare tillsammans, han och jag, vi blev ett team som inte längre kämpade för sig själva. Vi kämpade nu ihop och gjorde det som ett riktigt team. Vi var med i division 2 i hoppningen med väldigt blandade resultat allt ifrån uteslutning på första tävlingen till placeringar i förklasser och riktigt bra rundor i lagklassen. Vi började lita på varandra och det kändes att han ville det här lika mycket som jag.

 

Mot slutet blev det färre och färre starter lokalt men det vi gjorde gjorde vi väldigt bra ihop. När allt väl stämmer med honom är det som om världen försvinner och det ända som finns i tankarna är han jag och banan. Vår sista start på bortaplan gjorde vi i Svarttorp där vi åkte hem med en andra placering. Jag var så otroligt stolt över min lilla underbara fuxponny. Tänk att min ridskoleponny kunde slå alla utom en privatponny och dessutom göra det med stil? Jag var så otroligt stolt ♥

 

Vi startade även en del dressyrtävlingar ihop under de senaste året. Vår första dressyrtävling var KM och allt klaffade verkligen och vi gick hem med gått självförtroende och titeln klubbmästare. Jag fick upp ögonen för dressyren och tillsammans med Boy var det otroligt roligt. Jag ville satsa mer och komma ut på någon lokal men det blev tyvärr aldrig så. Men vi startade LB på hemmaplan och red som bäst på 75,5% med fina omdömmen av flera olika domare. Även om vi inte tyckte det var alls lika roligt som hoppnigen så njöt vi av varje minut inne på banan där vi vekrligen fick visa vad vi gick för!

 

 

Sista starten vi gjorde ihop debuterade vi LB, det kändes så sjukt enkelt. Jag kände hur han litade på alla mina beslut och när det inte gick hela vägen räddade han upp mig. Han visade kämparglöden och viljan och den var starkare än någonsin. Vi gick verkligen ut med flaggan itopp ihop och det är jag så himla lycklig för.

 

Genom åren har vi byggt ett så otroligt starkt band ihop och jag kan faktiskt inte med ord beskriva hur mycket han betyder för mig. Han har lärt mig allting jag kan om hoppning och tävling. Tack vare hans goda hjärta har han hjälpt mig att utvecklas enormt och vi har haft väldigt många fina underbara stunder ihop som jag aldrig någonsin kommer att glömma bort! Vad som än händer i framtiden kommer jag aldrig att glömma den underbara fuxponnyn där allting började ♥