Det blev inte Boy på träningen igår som jag hade förutsagt, det blev faktiskt bättre! Fick äntligen hoppa min underbara älsklingsponny igen! Jag vet inte vad det är med den ponnyn men hon har verkligen etsats fast i hjärtat på mig och kommer alltid ha en speciellplats där då jag älskar henne över allt annat♥

Som ni kanske minns så var hon inte alls sig själv på klubbisen sist och hade ingen som helst livsglädje, hon ville inte alls och det kändes så hemskt! Så igår la jag endast allt fokus på att vi båda skulle ha roligt och det hade vi!
Hoppade bara en enkel fyrstuds och jag kan inte påstå att det såg bra ut för det gjorde det verkligen inte. Jag red inte speciellt bra, Sanni hoppade inget vidare, men vet ni vad? Det gör mig absolut ingenting!

För det viktigaste av allt var att hon var lycklig! Hon ville hoppa, inte till en början då hon var väldig osäker på om hon skulle få ett ryck i munnen eller en duns i ryggen, men efter två hopp var det som om hon kände att det var jag som satt på och då släppte allt. Hon tyckte det var jätte kul och taggade verkligen. SÅ lycklig blev jag när jag kände hennes vilja och glädje!

Folk på läktaren tittade väldigt konstigt på mig när jag slängde mig runt halsen på min ponny och överöste henne med beröm efter att vi hoppar en fyrstuds på 50cm. Men vad gör det? Vi var lyckliga och hade så himla roligt ihop, precis som det ska vara. Hon och jag mot världen♥



Utan dig finns inget jag, du är mitt allt♥