Kändes som en vanligt Sune-dag igår där han tvekade men ändå gick att övertala att hoppa. Gick helt okej fram till ett hinder som var mot utgången och därför i motljus. Där stannade vi ut oss och så var det med det. Det var för mycket för Sunes lilla hjärna antar jag, men kändes ändå ganska bra.

Sune är så speciell. Han tvekar men när man sedan kan övertala honom så litar han på mig och gör som jag säger. När han tvekade på hindret vi vägrade ut oss på och jag övertalade honom sedan så hoppade han ändå även om vi var helt fel. När jag inte var i balans över hindret så blev han osäker igen och liksom frös i luften och det gjorde att vi landade fel, på bakre bommen. Detta blev alltså vårt sista språng för dagen vilket verkligen inte kändes bra. Hade behövt hoppa ett språng på en lägre höjd där han kommer rätt så vi båda får tillbaka säkerheten och känslan!