Från början hade jag Flechen i min kusins stall där det bara fanns plats för 2 hästar, jag var ofta själv i stallet men mina kompisar hade hästar i ett stall brevid så dem kunde jag rida ut med ibland. Flechens liv där var inte jättestrukturerat och det hände att han fick dela hage med kossor, vilket gick bra eftersom det ändå var han som bestämde. 2007 flyttade jag till stallet där Flechen står nu och i samband med det så började Flechen lugna ner sig lite inne i stallet. Innan stod han aldrig still utan studsade mest runt och var lite orolig, mennu när han fick tydliga rutiner i sitt liv lugnade han sig. Vi tror att han har någon släng av ADHD för så fort man ändrar hans rutiner blir hans  liv nästan outhärdligt vilket märktes när jag flyttade till Skåne och tog med mig Flechen. Han hatade sitt nya liv och var superstressad hela tiden och blev med tiden knappt ridbar. Efter mycket velande och tårar bestämde jag att han skulle få flytta hem igen och det har jag aldrig ångrat. När vi lastade ur honom hemma efter sex timmars bilfärd var det som hela hästen andades ut och när vi släpte honom på gårdsplanen gick han direkt in i sin gamla box och var sitt vanliga jag igen.

Flechen har alltid varit en häst som gillar att bestämma själv, får han inte det blir han sur och om man skäller på honom vet han knappt var han ska ta vägen så upprörd blir han. Han hatar att bli borstad och gillar inte att kela men är ändå väldigt charmig. Han är otroligt väluppfostrad även om han ibland försöker testa gränserna. Som ung var han väldigt pigg nästan galen, numera är han mer bekväm av sig även om han tänder till då och då. När jag fick Flechen var han inte rädd för särskilt mycket det är nått som kommit mer och mer för varje år, men jag hoppas att han snart ska lugna ner sig. Flechen har aldrig varit riden särskilt mycket på bana eller i ridhus, jag anser att all träning kan man göra ute i skogen och det är på det sättet jag hållit honom på gott humör. Han har under alla år jag haft honom aldrig varit sjuk eller skadad, dock hade han både patella upphakningar i båda bakknäna samt blåsljud på hjärtat, men av det märker vi inte mycket av. Vad mer kan jag säga, ja den person som Flechen älskar mest i hela världen är knappast mig eller Hanna, nej det är min mamma. Så fort han ser mamma gnäggar han och kommer galopperande i hagen, som tur är brukar hon vara i stallet minst tre dagar i veckan så han är nöjd.

Jag har så många minnen med Flechen både roliga, och mindre roliga men alla är speciella för att de är just med Flechen. Han är den bästa häst jag någonsin kunnat få och jag skulle aldrig kunna byta bort honom. Jag är jätteglad att Hanna vill rida Flechen för numera är han den perfekta läromästaren. Jag lärde honom, han lärde mig och nu lär han Hanna och ställer upp som första häst. Flechens liv har blivit så mycket bättre än någon kunnat tro och jag är jätteglad att jag fick ge denna fantastiska häst en chans, det har jag aldrig ångrat.

/Sanna