Alla som suttit på Bull säger att han speciell och det är han faktiskt. Han är speciell att rida, många knappar att ta reda på och man måste hitta rätt känsla. Det går inte alltid bra, det är ofta det inte går bra för oss men ibland känner jag att jag lägger för mycket av det på mig själv. Alla tankar i huvudet innehåller enbart att jag inte klarar av honom, jag gör fel, jag måste förbättra mig och till viss del är ju detta sant. Men det är inte lätt, han är inte lätt att rida och vi måste utvecklas tillsammans. Jag måste inse att allt inte kan gå rakt upp från start med framgång efter framgång. You can't have a rainbow without a little rain!

 

 

Självklart tvivlar jag ibland, valde jag verkligen rätt ponny? Kunde någon annan passat bättre? Men när jag tänker efter, nej verkligen inte. Vi kompletterar varandra, vi är så lika Bull och jag men ändå så olika. Redan efter att ha travat ett varv på provridningen för mer än sju månader sedan kände jag att satan, denna ponnyn tycker jag om. Jag kände redan då att han passade just mig och kanske var det för att han var just speciell. Han var inte lätt, han gick inte i form och vi höll på att rida in i väggen när vi hoppat men vad gjorde det. Känslan var bra och det kändes rätt ända från start.

 

 

Men självklart hade det varit härligt att ha en ponny man kunde rida en snabbis i ridhuset i lång och låg form som avslappning. Så fungerar inte Bull, inte än. För att få honom ens lite avslappnad genom ryggen krävs hårt jobb igenom hela passet. Ibland går det snabbare, ibland går det inte alls men man måste ta ut sig till max och han är riktigt jobbig att rida. Positivt på lång sikt men ganska jobbigt just då för stunden. Har man en dålig dag är det inte ens någon idé att ta in honom i ridhuset. Är man inte beredd att lägga ner all sin energi i ett ridpass så är det ingen idé och så är det. Han är speciell, annorlunda och lite egen att rida. Snart kommer vi dit då jag kan de där knapparna, var de sitter och snart litar han på mig. Den dagen kommer men det kommer ta lång tid.

 

Jag vet inte var denna väg kommer leda, det märker vi med tiden, men vi ska kämpa och vi ska komma långt och framför allt ska vi komma varandra nära. Jag och min älskade kanelbulle!