Dagbok

Bloggen har varit som en dagbok för mig i nästan två år. Därför har jag inget annat ställe att skriva ner alla mina tankar. Om jag kommer publicera det här eller inte, det har jag ingen aning om. Men bara att få dela med sig till sig själv genom att skriva ner det lättar lite på tyngden, hoppas jag iallafall..

 

För det gör så jävla ont, jag har aldrig tidigare upplevt en sån här smärta, det gör ont i hela kroppen. Det känns som om jag inte kan få luft. Så fort jag tänker på honom, min allra bästa vän, kommer paniken tillbaka. Jag upplever olyckan om och om igen både när jag är vaken och när jag sover. Smärtan bara växer inom mig, blir större hela tiden. Jag hoppas fortfarande på att jag ska vakna upp från den här mardrömmen, att allt är som vanligt och att den där dagen aldrig hände. Men jag börjar mer och mer inse att det inte kommer att hända, att detta faktiskt är verkligenheten, hur gärna jag än vill att det ska vara en värdelös dröm..

 

Livet känns meningslöst utan honom. Varför ska jag ta tag i dagen och dra mig upp ur sängen när jag ändå inte kan träffa honom. Dra fingrarna genom hans man eller pussa hans mule.. Ser ingen mening med någonting just nu. Ligger hemma, under täcket och känner mig minst i världen. Helt utan kraft eller viljan att göra någonting över huvudtaget.

 

Folk tycker att det är dags att gå upp ur sängen, göra någonting. Åka till stallet för att det varit det jag brunnit för i 12 år. Men jag vill aldrig mer åka till stallet. En del av mig kommer alltid att älska det, älska den tid jag haft med Flechen. Den underbaraste tiden i mitt liv. Men utan honom ser jag ingen mening med att fortsätta. Jag tror inte jag klarar av att se en häst just nu, det gör för ont och jag vill faktiskt inte.

 

Han var min bästa vän, den enda jag litade på till 200% no matter what! Han fanns alltid där för mig, fjäskade för en godisbit, låtsades vara rädd för allt, men han fanns alltid där. Han har hjälpt mig så otroligt mycket och jag vet inte hur jag ska klara mig utan honom.. Han var verkligen mitt allt och jag vet inte hur vardagen någonsin kommer att bli vardag igen, när jag inte har honom vid min sida. Jag saknar honom så jävla mycket. Det går inte en sekund utan att jag saknar honom ännu lite mer. Jag trodde inte det var möjligt att känna såhär, som om en del av mig själv försvunnit, dött.. Det är ett tomrum i mitt bröst där hjärtat brukat sitta. jag känner mig så trasig och tom utan honom här...

 

 

Tårarna rinner när jag läser det här, jag både kan men samtidigt kan inte föreställa mig hur ont det måste göra... sånt här tar den tid det tar... men du, Sanni och Boy finns ju alltid kvar på ridskolan.. när du känner dig redo så är jag säker på att dem, framförallt Sanni, skulle kunna hjälpa till att trösta dig.. om du bara gav dem chansen... <3 kram

Hej Hanna! Jag vill bara säga att jag tycker du är en underbar person. Man blev bara glad av att se dig. Jag tycker du är duktig på att rida och tycker absolut att du ska fortsätta. Jag kan inte tänka mig dig utan hästar. Jag förstår om det kan kännas svårt men gå vidare. Det blir inte bättre bara för att du slutar. Jag tror snarare att det kommer bli svårare.
Kramar Felicia

Blir helt tårögd av att läsa det här.. Önskar det fanns något man kunde göra <3

Det är INGEN som tycker du borde gå upp ur sängen och göra någonting. Livet är fruktansvärt orättvist och du har all rätt i världen att känna dej hur ledsen,arg och deprimerad du bara vill, så länge du behöver det. En dag blir det återigen lättare att andas, bilderna dyker upp mer sällan i huvudet. Du kommer vilja leva igen, men låt ingen stressa dej!
Men försök att tänk på allt Flechen lärde dej, hur mycket kärlek han gav dej. Är du beredd att kasta bort allt du drömt om och levt för? Att aldrig få känna det speciella bandet med en häst igen?
Flechen vill att du ska använda allt ni lärt er tillsammans till att bli världens bästa ryttarrinna.
Men låt det ta den tid du behöver! Älskar dej och tänker på dej! KRAM

Hej, Jag tycker jättesynd om er och vill inte tvinga er till att göra något men snälla! Fortsätt blogga, läst eran blogg länge nu och tycker den är BÄST! Snälla...
Förlåt men jag är så nyfiken, fast på ett läskigt sätt. kan ni göra ett inlägg där det står vad som hände, inte i detalj,bara så att vi som läser eran underbara blogg får veta.
Älskar eran blogg...

Jag vet inte vad jag ska säga!! :( Är så fruktamsvärt ledsen! Och jag vill heller inte säga att "jag vet hur det känns! eftersom jag inte har nån aning om vad som har hänt mer än det som du har skrivit här! men jag vet hur jag kände när vi fick ta bort mig häst, min bästavän, som aldrig kommer att kunna ersättas! Än idag, 1 år senare gråter jag när jag tänker på henne! både bra och dåligt, att kunna komma ihåg alla roliga minnen är det som hjälper mig till viss del, men även då blir jag ledsen Det ÄR fruktansvärt, det är det ingen som kan förneka! Och det är inte lätt!! Redan samma kväll som allt hände var jag i stallet igen , där hennes underbara stoföl stod, och om jag inte hade åkt dit så hade jag nog aldrig gjort det, men jag kände att jag stod i skuld till henne, att ta hand om henne bebis så det gjorde jag! Dock inte sålänge som jag kanske önskat, det var svårare än jag trott.. Min älskade Kiralyn gav mig en sån livsglädje.. Jag vet knappt hur jag ska fortsätta.. Jag ser henne i alla mörkbruna, /brunsvarta hästar, jag har så svårt för att titta på dom ordentligt! Jag jämför alla hästar med henne och känner att ingen är bra nog!

Jag lider med dig Hanna! Du gör vad du vill med denhär kommentaren!! Ta bort den om du vill eller spara den! Och jag vill att du ska veta att även om vi inte känner varandra så får du mer än gärna höra av dig till mig om du vill prata!<3
kram på dig!!

Finns inget att säga Hanna! bara virtuella kramar som kan skickas <3

Kan nästan lova att alla i klassen, eller åtminstone de flesta av oss, tänker på dig just nu och hoppas att du känner dig bättre snart.

Hej min älskade vän Hanna.

Tårarna rinner när jag läser detta. Eller ja det har de väll gjort de senaste dagarna sen jag fick veta vad som hade hänt. Och jag kan inte ens tänka mig hur du känner, allting är så jävla orättvist. Men tänk vad Flecheen skulle velat. Det han vill är att du mår bra, det kan jag sätta pengar på. Även fast han inte är med dig fysiskt finns han ALLTID med dig, på ett eller annat sätt. Var han än så lovar jag att han tänker på dig. Han älskar dig Hanna, jag svär. Då nu sen. Jag lovar <3

Jag älskar dig Hanna, de vet du. Du är en sån underbar person och man blir glad när du är i närheten. Du har varit som en storasyster sen jag va mini. Att se dig såhär gör ont...
Massa kramar från mig & Charlie <3