The world spins madly on

Jag vet inte hur många gånger jag hört de senaste dagarna att det kommer att bli lättare med tiden. Att jag kommer lära mig att leva med den här enorma smärtan i mitt bröst, att vändpunkten snart kommer, att det bara är att härda ut. Men jag tror dom inte, det gör bara ondare för varje dag som går. Det är faktiskt riktigt olidligt att leva med och den mesta tiden har jag ingen aning om vad jag ska ta mig till då det överväldigar mig på nytt om och om igen..

 

Jag försöker att ta mig samman, att låtsas att jag är starkre än jag egentligen är. För att ge skenet av att jag blir bättre, att jag kommer ta mig upp från det här. Men sanningen är den att jag sjunker längre och längre ner. Men jag behåller sorgen för mig själv istället.

 

Men det allra värsta är att jag saknar mitt gamla jag, mitt gamla liv. Så som det var innan, med glädjen och kärleken till hästarna.. Jag saknar gnistan och glädjen. Jag saknar att verkligen älska hästarna och brinna för det till 100%. Jag var istallet idag, eller igår blir det väl om man kollar klockan, hjälpte Erica att fixa iordning hästar och kollade när hon tränade. Men jag ser inte längre någon glädje i att vistas i stallet, det för bara ont, alldeles för ont. Kom på mig själv med att stänga av och slå på autopiloten, gjorde allt jag förväntades göra men kände inte riktigt att jag var där, och när jag väl var där gjorde det så ont i mig att ens titta på en annan häst att jag automatiskt stängde av igen.. Tittade allt som allt på 5 hoppträningar och inte en enda gång tänkte jag tanken att jag också vill vara med, att jag också vill hoppa..

 

Visst jag saknar det så att det gör ont i hela kroppen, jag hatar mig själv för att jag inte längre ser någon glädje i det. Men det är så det är. Jag har levt för hästarna i 13 år och de senaste 3 åren har jag levt för Flechen och gjort allt för honom. Han gav mig så mycket glädje och kärlek, men nu när han är borta ser jag ingen varken glädje eller kärlek till någon annan häst än honom. Och om jag inte tycker att det är roligt längre utan bara tycker att det gör ont, då finns det faktiskt ingen mening med att tvinga sig själv heller..

 

Jag behöver dig här vid min sida, nu mer än någonsin tidigare..♥

 

Jag tror att det är helt normalt att känna tomhet och saknad och att vara oengagerad efter en sådan chock som du drabbades av. När man förlorar någon älskad så plötsligt och oväntat är det mycket att bearbeta. Det kan ta lång tid innan det blir bättre. Huvudsaken är att du sköter om dig själv så gott du kan, gör vad du orkar och tillåter dig själv att känna - både sorg och glädje. Så småningom kommer du upptäcka att gnistan har tänts igen - det är jag övertygad om. Kram på dig!

Dessa ord kanske inte hjälper så mycket, men jag vet vad du går igenom. Jag förlorade min första häst när hon endast var tre år gammal. Det är sex år sedan i år, det gör fortfarande ont, men det är som folk säger att man läker lite för varje år. Det tog mig ett halvår innan jag ville hålla på med hästar igen, men det finns ingen som tar hennes plats i mitt hjärta, trots att jag älskar mina hästar olidligt mycket. Det kommer alltid göra ont, men efter en tid minns man bara de goda minnena och de drömmar man hade tillsammans. Kram!